Att ha ett hem är en självklarhet för de flesta av oss. Ett hem innebär trygghet, och det är dit vi återvänder om vi haft en tuff dag. Hemmet är utgångspunkten, tryggheten. ”Mitt hem är min borg.” Men vad vi ofta inte tänker på, är de människor som saknar den tryggheten.
De hemlösa.
I Sverige fanns det år 2005 ungefär 17 800 människor som saknade bostad. 3600 av dessa sov utomhus, i trappuppgångar, eller kanske under en bro? De som har tur har kanske lyckats få en sovplats för natten på ett härbärge någonstans.
Ungefär 4700 av dessa bor tillfälligt hos familj och vänner, eller har ett andrahandskontrakt kortare än 3 månader. De övriga är personer som bor på någon form av stödhem, institutioner, eller kriminalvårdsanstalter, och som saknar bostad när de skrivs ut. För de resterande 1100 hemlösa i Sverige är situationen okänd.
I Sverige finns många frivilligorganisationer som arbetar för att hjälpa hemlösa. Det finns härbärgen där de kan få en bädd för natten, kaféer där de kan få ett mål mat, möjlighet att duscha, och att tvätta sina kläder. Det finns stödhem och stödgrupper, där det ges rådgivning och möjlighet att bara få prata ut.
”Hemlöshet – många ansikten mångas ansvar”, är namnet på den strategi som regering gått ut med nu i år. Under tre år ska regeringen arbeta för att nå dessa mål:
Alla ska vara garanterade tak över huvudet och erbjudas fortsatta samordnade insatser utifrån individuella behov
De hemlösa.
I Sverige fanns det år 2005 ungefär 17 800 människor som saknade bostad. 3600 av dessa sov utomhus, i trappuppgångar, eller kanske under en bro? De som har tur har kanske lyckats få en sovplats för natten på ett härbärge någonstans.
Ungefär 4700 av dessa bor tillfälligt hos familj och vänner, eller har ett andrahandskontrakt kortare än 3 månader. De övriga är personer som bor på någon form av stödhem, institutioner, eller kriminalvårdsanstalter, och som saknar bostad när de skrivs ut. För de resterande 1100 hemlösa i Sverige är situationen okänd.
I Sverige finns många frivilligorganisationer som arbetar för att hjälpa hemlösa. Det finns härbärgen där de kan få en bädd för natten, kaféer där de kan få ett mål mat, möjlighet att duscha, och att tvätta sina kläder. Det finns stödhem och stödgrupper, där det ges rådgivning och möjlighet att bara få prata ut.
”Hemlöshet – många ansikten mångas ansvar”, är namnet på den strategi som regering gått ut med nu i år. Under tre år ska regeringen arbeta för att nå dessa mål:
Alla ska vara garanterade tak över huvudet och erbjudas fortsatta samordnade insatser utifrån individuella behov
Antalet kvinnor respektive män som är intagna eller inskrivna på kriminalvårdsanstalt, behandlingsenhet, har stödboende eller vistas på hem för vård eller boende (HVB) och inte har ordnad bostad inför utskrivning ska minska.
Inträde på den ordinarie bostadsmarknaden ska underlättas för kvinnor respektive män som befinner sig i boendetrappor, träningslägenheter eller andra former av boenden som tillhandahålls av socialtjänsten eller andra aktörer.
Antalet vräkningar ska minska och inga barn ska vräkas.
För att uppnå detta kommer olika arbetsgrupper bildas, och representanter från bland annat, Boverket, Kriminalvården och Kronofogdemyndigheten kommer samarbeta för komma på lösningar till att nå dessa mål. Även representanter från kommuner och landsting, intresseorganisationer samt frivilligorganisationer kommer att deltaga.
Hemlöshet är ett stort och allvarligt problem, och det är verkligen på tiden att regeringen aktivt lägger upp en plan för att utrota hemlösheten!
3 kommentarer:
Om du går in under settings och comments så kan du göra så att alla kan kommentera...då får man fler att kommentera.
Det står inskrivet i vår Regeringsform (grundlag) att det allmänna, alltså socialtjänst och diverse andra myndigheter, ”skall åläggas att trygga rätten till bostad, arbete, och utbildning”. I FN:s allmänna förklaring om mänskliga rättigheter i artikel 25 står det att den enskilde har rätt till en viss levnadsnivå, en regel som ger rätt till ett ”drägligt boende”. Den här regeln får ytterligare stöd i 1966 års konvention om ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter, som slår fast att den enskilde har rätt till en viss levnadsnivå. Också här ingår rätten till boende. I Europakonventionen, som sedan mitten av 90-talet gäller som lag i Sverige står det i ett juridiskt bindande tilläggsprotokoll: ”Var och en som lagligen befinner sig inom en stats territorium har rätt att fritt röra sig där och att fritt välja sin bosättningsort”. Och de mänskliga rättigheter vi skrivit under på gäller alla våra medborgare. Då även våra hemlösa! Vilket med andra ord kan tolkas som, vad än vår egen personliga uppfattning är om dessa människor ska dessa lagar och rättigheter efterföljas och gälla människor utan eget hem . Men trots det finns en massa människor i vårt land som är tvungna att gå runt dag efter dag, natt efter natt, månad efter månad, år efter år utan ett tryggt hem att bygga upp ett värdigt liv i. Detta är inget annat än en systematisk och utdragen tortyr vi utsätter våra medborgare för. Men det finns ju hjälp att söka tänker säkert en del, vilket är sant ur ett perspektiv, men för vilka är den ”hjälp” som finns menad? Då den ”hjälp” som finns tillgänglig inte har som uppdrag att förse människor med ett tryggt hem och därefter stödja med allt vad som krävs för att behålla det. Istället skapas en massa cementerande verksamheter för hemlösa där redan etablerade människor skaffar sig en inkomstbringande sysselsättning. Dessa yrken finansieras av våra politiker och tjänstemän i form av olika bidrag, vilket i sin tur leder till att de som har möjligheten att tillgodose alla människors behov av bostäder köpt sig fria från ansvar genom att flytta ner ansvaret till nästa ”skylla på steg” i hierarkins demokratiska trappa. Och i den står nu allt oftare egna företagare och välgörenhetsorganisationer på led för att hjälpa våra hemlösa, men utan en tanke på att de ska komma ur sitt hemlösa tillstånd. När privata aktörer och välgörenhetsorganisationer tar över ansvaret för våra hemlösa efter kommunen blir de bostadslösa ännu mer rättslösa. Detta beror på i denna hänsynslösa lek med andra människors liv, att varken de privata företagen eller fattigvårdsorganisationerna har någon som helst skyldighet att följa socialtjänstlagen. Där kommunernas ansvar beskrivs så här: ”Socialnämnden skall i sin verksamhet främja den enskildes rätt till arbete, bostad och utbildning” Främja, alltså inte garantera. Hur skulle det se ut om alla kunde gå till socialtjänsten och kräva att få en bostad? Men lagstiftaren vill heller inte gå in med för långa pekfingrar mot kommunerna, som ju i Sverige har rätt till mycket långtgående självbestämmande. Något som på allvar kan ifrågasättas när det gäller bostadsfrågan, då det är våra politiker som bestämmer i både allmännyttans och andra bostadsstiftelsers olika styrelser. Är du i behov av missbruksvård har socialnämnden i din kommun särskilda skyldigheter. Socialtjänsten är skyldig att utreda ditt behov av hjälp om du begär det. Om olika aktörer med ansvar över andra människors liv inte har någon skyldighet att följa SoL, vad händer då? Och självklart dansas det av lycka hos kommunerna om andra aktörer tar över det som är deras ansvar i den rådande spariverns tider. Men även om socialtjänsten är långt ifrån något gott exempel i dessa frågor, så är de minst sämst. Och så länge SoL finns, finns också möjlighet att överklaga de beslut som fattats. Men hur länge finns SoL när välgörarna står på kö?
I vårt "välfärds och rättighetssamhälle" där alla medborgare enligt lag ska behandlas lika och vara lika mycket värda, finns i det fördolda ett mycket välutvecklat systematiskt förtryck mot bland annat våra hemlösa medborgare.
Den nedtystade grymhet som försiggår inom dessa system utförs mot människor som fråntagits de mest basala rättigheterna för möjligheten till ett någorlunda fungerande liv. Detta medför då också en omöjlighet att anpassa sig till de normer samhället kräver för att få bli kallad medborgare och få sina rättigheter tillbaka.
Samhällets regler är skrivna av människor med helt andra förutsättningar och i total oförståelse om hur verkligheten ser ut för många av våra samhällsmedborgare. Men för att samhällets "regelryttare" och moralister ska kunna fortsätta känna sin förträfflighet, måste människor kvarhållas i utanförskapet.
Detta görs genom att vi helt enkelt skapar en massa arbetstillfällen för de rättrådiga i kortsiktiga och i grunden verkningslösa projekt. Sådant tillvägagångssätt kan vi nämna som ett kompromisslöst och hopplöst anpassningstvång. I alla fall så länge de som inte förmår anpassa sig, inte ges samma tillgång till den övriga befolkningens grundläggande rättigheter. Vilket ett tryggt hem måste ses som en av grundpelare för detta, men även det eventuella sjukdomsanpassade och ekonomiska stöd för att behålla det.
Med lugnet i ett tryggt hem, behålls även värdigheten hos människor, genom känslan av att tillhöra samhället som en ”vanlig” medborgare. Men vår tids krav på vetenskaplig evidensbasering verkar inte alltid gälla våra rättigheter. Detta är en värderingsfråga utanför den så kallade kontrollerade vetenskapen! Kontrollerad vetenskap kan inte ha med värdegrundsfrågor att göra. Värdegrunden ska grundlägga kontrollerad vetenskap, inte tvärtom!
Hemlösa människor är precis som alla andra individer. Somliga med behov av specifikt stöd anpassat efter individens personliga historia och problem, andra inte. Men våra politiker, tjänstemän, frivilligorganisationer och av andra aktörer skapade ”speciellt anpassade” arbetsplatser och ”boenden” för hemlösa vill inte se eller tala om de strukturella felen, utan gömmer sig bakom etiketten hemlöshet och hoppas med generella åtgärder hitta en lösning för individer som är lika olika varandra som dag och natt.
Detta leder i sin förlängning till ett systematiskt ickelösande av frågan och så fortsätter det hela om och om och om igen. Och då satsar vi ännu mer på att lösa ett problem med generaliserade system som systematiskt undviker att hjälpa individen och det blir därmed en självunderhållande mekanism. Vilket då i sin förlängning blir till ett skuldbeläggande av den hemlöse som alltså kan skylla sig själv.
Detta medan vi som är i systemen är så "goda" att vi betalar skatt och ger någon gåva i en bössa för att sysselsätta ”problemorienterade social/frivilligproffs”, där en massa uppsökare kan erbjuda hemlösa människor en bulle eller en plats på ett härbärge för 20 000- 30 000 skattekronor i månaden.
Rolf Nilsson
Ordf. Föreningen Stockholms hemlösa
Tel: 0736-76 42 86
Skicka en kommentar